Önskar bara att någon kunde säga till mig hur jag skulle göra. Det känns så jävla fel att spola bort 2 år, bara sådär, pga anledningar som kanske kan rätta till sig. Men kanske blir det inte bättre. För ska jag vara helt ärlig har det inte varit bra på länge. Såna här saker har varit slutet på alla mina förhållanden. Pauser. Det känns bara som att man försöker hålla liv i någonting som egentligen inte finns, och att man inte vågar göra slut på det uppenbara.

Jag vill egentligen inte, jag önskar att allting kunde vara som det var för ett år sen, men när är nog nog? När vet man att det faktiskt inte kan återgå till det normala? Jag vågar inte släppa taget, men samtidigt kanske är det rätta. Men det är så jävla svårt när känslorna fortfarande finns kvar, men det är alla omständigheter som gör det omöjligt att fungera. När man vill så himla gärna att det ska funka, men någonstans i beräkningen är det något som är fel, som gör att allt bara havererar.

Om någon är bra på att fixa förhållanden så får de gärna höra av sig. Eller säga till mig vad fan jag ska göra egentligen. För jag vågar/vill inte trycka på stop än, för nu får det bli pause.

Börjar tycka att för var dag som går så börjar min vän Christoffer bli mer och mer lik Cimon från Paradise Hotel. Samma frill, tatuerade på bröstet och samma kroppsform. Inget illa alls med det, tycker Cimon är en snygg kille med ett speciellt utseende, och framför allt en sjukt snygg klädstil. You go Pusan! Nu är det bara att raka av dig skägget, pierca tungan och spruta in lite restylane i läpparna, så är ni twins. Fan vad mycket tjejer du kan få på Parkan då!