samboliv

Jag och Viktor avskyr varandra just nu. Vi gör det varje morgon. Eller ja, iallafall om båda två ska iväg någonstans och behöver gå upp.

Jag har rätt lätt för att komma upp på morgonen. Okej, jag kan köra en eller två snooze, men inte om jag vet att jag har bråttom. Så jag går upp, direkt. Viktor däremot är som en tonåring, och har SVINSVÅRT för att gå upp. Jag blir helt förvånad över att man kan vara så jäkla seg på morgonen, och inte höra att klockan ringer. För han kan snooza. LÄNGE. Några timmars snooze är inte ovanligt.

Så, varför uppstår irritation? Jag blir irriterad för att det blir jag som måste få upp honom, för att jag vet att han ska iväg. Jag har gått upp i rätt tid för att jag ska hinna bli klar och allt sånt, varför kan inte han anstränga sig och göra det också? Det tar svinmycket tid att tvinga honom att gå upp. Det slutar alltid med att jag drar undan täcket och han tittar på mig som att jag är värre än Hitler.
Viktor blir irriterad på mig för att jag alltid kan gå upp i tid, och inte har så mycket förståelse för att ligga kvar och dra sig när man har bråttom. Och självklart för att jag väcker honom så brutalt. Och så har han i grunden ett jävligt dåligt morgonhumör.

Så frukostarna en sånhär morgon är väldigt tysta och har ett såntdär åskmoln ovan för sig, med massa blixtar. Irritationen hänger i luften och vi vill bara typ, slå ihjäl varandra.
Men nån timme senare är allting samma gamla frid och fröjd igen, och vi skrattar och pussas och allt såntdär. Knepigt det där med morgonhumör.