we don't say goodbye, just see you later

I fredags blev det lite mer känslosamt än vad jag tror att någon av killarna vill ge sken av. Och speciellt för min kille, heh. Jag stod som alltid längst fram vid sidan och spanade, och kände mig som en stolt liten hönsmamma. Har ju varit med från början ändå, och det känns roligt att se hur Forever in your name utvecklats. Det blev mycket öl, massor av kramar och skratt och sedan fick jag stå och krama om en liten ledsen men glad trasa medans vi stod och väntade på vagnen hem.

Det börjar bli verkligt nu, det hela med flytten. Säger precis som Viktor: Jag vet att flytten är det rätta att göra, men det blir svårare och svårare för varje dag att åka härifrån. Mycket har hänt i höst på vänner-fronten, mycket dramatik och mycket skratt. Och nu när allting börjar bli bra på alla fronter ska jag åka härifrån?

Jag vill att allt ska vara konkret.
Att antagningsbeskedet ska ha kommit, att vi får veta om andrahands-uthyrningen gått igenom och att allting ska kännas avslutat här. Jag vill samtidigt inte få veta vad som händer, jag vill vara kvar här ett tag till. Innan har det känts så luddigt och då har det känts bra att veta att det är lång tid kvar. Men nu är det ungefär exakt en månad kvar tills vi flyttar, och en månad går fort.

Fjärde flytten på 2½ år, och som vid varje flytt känns det som man lämnar en del av sig själv bakom sig. Nu blir det en ny stad, en chans att börja om på nytt. Jag undrar vad det är för del av mig själv jag kommer lämna, och vad jag kommer bli.

Men just nu vill jag bara stanna kvar i den här stunden, den 6:e december, lyssnandes på Brand New och dricka flera koppar kaffe, för alltid.