301209

Fick nyss ett fyllesamtal. Eller, inte ett fyllesamtal i DEN bemärkelsen, men personen i fråga var full. Hickade lite och lät ledsen, och sa att hon inte ville att jag skulle flytta. "Hur ska jag klara mig utan dig?" Jag vet inte hur man ska svara på en sån fråga. Att bara säga "Men du klarar dig såklart!" eller liknande känns väldigt.. Pissigt? Den frågan innehåller så mycket mer, det är inget man slänger ur sig. Och jag vet att det inte var någon som kom ur bara för att personen var full, jag vet att det kom från hjärtat. Allt jag kunde säga var; "Jag vet att du kommer göra det." Det är inte så att jag typ, dör? Jag ska bara flytta. Flytta 45 mil. Andra sidan. Hur länge vet jag inte.

Jag får dåligt samvete när jag säger att jag längtar efter flytten. Men, jag längtar inte efter att lämna det jag älskar här. För det är mycket jag älskar här hemma. Men det känns som jag levt i limbo de senaste månaderna, åren.

Känns som jag skalar av nytt för varje dag som går. Börjar bli en ny person, bygga upp en ny personlighet. Bort med blygheten, bort med det mörka håret, bort med tröttheten, bort med tristess, bort med samma-gamla-vanliga.
Men ändå fortsätta vara jag.

Nu är det 8 dagar kvar. Helt sjukt.